Shitless

Paniken.

/Josefine

50 minuter kvar. Det är då jag äntligen får träffa personen som gör mitt liv så mycket ljusare. John. Älskade, älskade John.
Jag tittar på klockan var och varannan minut, jag längtar så sjukt mycket efter honom!
Det är tokigt hur mycket man kan älska någon, hur mycket någon kan betyda för en annan individ, hur känslorna väller över när man är den nära.
Hur mycket man bryr sig.

Men det är så galet bra! Han är så galet bra.

/Josefine

Imorgon kommer jag önska att jag aldrig hade blivit född.

Klockan är halv tolv, och tyskarna som bor hos mig i några dagar ska duscha nu. Sedan ska jag duscha.
Det kommer ta till efter tolv.

Jag ska stiga upp tio över fem.

Meeeen, det är trevligt på sitt vis det med!
/Josefine

Mathida fyllde år igår.
Jag är sjuk men har en viktig skoldag.
John är hemma hos mig.
Johanna skriver på facebook med mobilen.
Hanna kollar på någons blogg.
Jocke kom och kollade vad vi gjorde.
Mamma är nog kanske ledig idag.
Luffe vill nog springa till Kina.
Gammelhomna var fyllt med snö imorse.
Linn pratar om träning med Johanna.

Hejdå.
/Josefine

Detta är den vackraste människan som existerar. Om ni ville veta.
Nu slipper ni fråga spegeln och så, ni vet nu. Varsågod.

/Josefine

Vad är det med att skriva sådär i varje blogginlägg då man förklarar hur något är?
"Jag städade rummet, så nu blev det sådär fint"
"Nu är jag med Åsa, som gör mig sådär glad"
"Nu är jag sådär lugn som jag alltid blir av rotmos"

Förstår ni? VARFÖR? Det är inte fint att läsa det efter att man har gjort det femmiljardersjutusenfyrahundratjugotre gånger!
Det gör mig sådär fundersam och smått irriterad...

/Bitterfittan Josefine

Facebooksidan.

Hår i armhålan, JAVISST! Nu är det dags att ALLA kvinnor slutar med sina acnemedel och låter finnarna flöda också! JAAAAA!!! Allt ska ha sin naturliga gång!!!!!


Eller?
Vad bevisar man med detta egentligen? Är man så stark för att man spar ut sitt hår?
Jag tycker att man kan vara en stark kvinna utan att starta en facebooksida där alla lägger in bilder på sina håriga armhålor...

/Josefine

Behöver jag säga mer än SJ?

/Josefine

"Hej Josefine!


Lyft på locket! Låt känslorna komma ut och kroppen slappna av."


/Josefine

Vissa komplimanger förstår jag inte.

Som när jag fick glasögon. "Det ser ut som att du alltid har haft glasögon!"... Jaha, tack? Har jag alltid varit en nörd då?
En grej om de hade sagt: "Vad fin du var i glasögon" eller "Du passar i glasögonen"... Men att jag alltid haft glasögon? Då känner jag mig bara som ugly betty.

Och den andra komplimangen jag har fått av människor är "Du passar i tandställning". Det tycker jag är jättekonstigt. Vem passar i tandställning? Nördar?
Ingen skulle sätta på sig en tandställning för snyggt... Och när man inte gör något för snyggt, då känns det inte som att det är en bra sak att passa i dem.
Fast ändå. Vore värre att höra att jag INTE passade i den, då jag ska bära på den i två år.


/Josefine

   


Vad spelar utseendet för roll egentligen? Varför kan vi inte bara se förbi det?
Blir man en lyckligare människa om man lägger all sin energi på utseendet? Om man väldigt noga väljer vad man ska sätta på sig? Om man sminker sig så att man döljer varenda finne, eller om man har håret helt perfekt? Blir man en bättre människa då?

Jag förstår faktiskt inte varför det är såhär, och ändå är jag en del av det. Hjärntvättad.
Men hur många personer finns det inte som är riktigt omtyckta, som ändå inte är så fina? Jag vet flera stycken!

All tid vi lägger ner på att vara fina är så onödig. Alla har något vackert naturligt. På utsidan eller insidan. Om man har det på insidan så brukar det ändå blomma fram, och göra utsidan finare.
Någon som är nöjd med sitt utseende strålar. Den kan egentligen ses som ful, men om den bara har självförtroendet och insidan så blir den vacker.

Jag och John träffades på internet. Det John möttes av, var min insida. Visst, han såg mig ibland. Men hur mycket?
När vi träffades första gången minns jag att jag bar rätt sunkiga kläder, att jag var sminkad första dagen men sedan körde all in på osminkat därefter.
Och ändå lyckades ju han bli intresserad av mig. Till och med kär.

Så hur stor del har egentligen utseendet med lycka att göra? Måste man vara fixad för att vara vacker, snygg, fin och söt?
Mår man dåligt om någons första blick om en inte säger "FAN VAD SNYGG"? Sätter man inte mer värde på vad personer tycker om ens insida?
För som sagt, insidan gör ens utsida vacker.
Och vem bestämmer vad som är snyggt?
Varför är det så snyggt med smala, vältränade tjejer? Stora bröst? Varför ska man klä sig i modekläder?
Varför är modeller skelett? Är det verkligen det snyggaste?


Shit, jag måste sluta nu. Detta inlägget kan nog bli flera sidor långt.


But still, jag är fast.

   

Brister är charmigt.
/Josefine

Jag är så sjukt trött. Och trött på allt.
Engagemanget ligger i botten.
Jag känner för att sova, sova tills jag blir pigg nog att leva igen.
25 år?


Men ändå, jag mår bra.
/Josefine